Morgon-kul

Imorse hade jag redigt kul. Att åka in till sitt arbete med landsortsbuss istället för expressbuss har sina nackdelar; den kom 15 minuter för sent (detta på grund av snö enligt bussföraren), det var nästan fullt när jag gick på samt att jag även halva resan satt bredvid en kille och tjej varav tjejen satt i killens knä och de två hånglade nästan hela resan. Därtill höll även tjejen sin ena hans innanför killens kalsonger; undrar om hon frös så mycket att hon blev tvungen att värma sig där nere, eller vad?

Väntan

Fredagar är den bästa dagen av helgerna. Söndagar suger. Lördagar är bara bra första delen av dagen, för senare på kvällen så vet man med sig att imorgon är det söndag. Idag är det dock första advent, låten då budskapet om herren spridas till envar på jorden; snart, snart händer - julafton!

Billigt och bra

När jag idag gick från mitt arbete på väg mot bussterminalen passade jag på att gå litet annorlunda vägar som jag inte brukar gå normalt. Slutligen kom till in på en gata på norr som gatlamporna ej fungerade på. Detta känns mystiskt, tänkte jag. Sen inträffade dagens roligaste sak. På vägen stod det en gammal minibuss parkerad (väldigt gammal variant av Volkswagen), rostig och målad i många olika färger. En affisch lät mig veta att bilen var till salu för bara 5000 cronor (jodå, det stod cronor och många andra roliga stavfel). Då jag passerade den stod på trottoaren två mörkhyade människor. De frågade mig:

de: Hej, vill du köpa billig bil?

jag: Nej tack, jag klarar mig fint utan.

de: har du bil?

jag: nej, jag har busskort och vill inte ha en rishög till bil.

 

Efter den kvicka kommentaren blev de allt tysta. Synd bara att jag inte lyckades ta kort på skräphögen/bilen de försökte kränga på mig.

Amerikanskt - såklart

Vad arg jag blev på McDonald's igår kväll. Efter kl 23.00 serverar de tydligen bara en nattmeny bestående av olika hamburgermenyer. Jag som ville ha en McFlury då - vad händer med mig, de andra som har sug efter en sådan? Skall vi negligeras? Som om det är så svårt att göra en glass efter kl 23 på kvällen. Nej, tacka vet jag ICA Express. Där kan man köpa glass dygnet runt. Fast jag köpte förvisso en kaka. Men, det går att köpa glass. Dumma McDonald's.

Systembolaget

Så less jag blir på allt tjat om hur mycket den stora personalfesten kostade för Systembolaget (*).Visst, fjorton miljoner kronor är väldigt mycket men ser man till vad de till stor del gick till kan nämnas hotellnätter, resor och lokaler. Inte konstigt att det blir dyrt om man skall husera 3 500 personer. Och hur ofta har man dessa stora fester? Typ aldrig, enligt det som jag har hört enligt en kompis mor som är butikschef på Systembolaget. Att lägga dessa pengar på sina anställda är inget som jag missunnar dem, att de skall känna sig uppskattade samtidigt som de firar 50 år som bolag är helt rätt. För tretton år sedan hade de en sådan fest, således kostar det 1,07 miljoner per år om man snittar det. Se förresten bara till hur mycket pengar som statliga företag lägger på julgåvor till deras anställda; det kanske inte uppgår till samma summor, men det är samma princip - skattepengarna läggs på saker som inte hör verksamheten till. Så om man har något emot detta torde samma känslor gälla för julgåvorna. Ner med denna larviga kritik.

Trendighet

Jag förstår mig inte på vad det är för fel på mig och mitt sätt mot omvärlden. Det som jag menade var att jag aldrig kan framstå på ett gott sätt; ytligt menat här, eftersom jag här åsyftar kläder och andra plagg eller accessoarer. På mitt arbete idag har jag fått höra, när jag gick förbi och hörde folk tala om mig, att jag är killen med lockigt hår och alltid har fina kläder. Hur tråkigt låter inte det egentligen? Ibland känner jag att jag hellre vill vara mer trendig och mer tufft klädd, som en del personer som man kan se. Mitt val av kläder är alltid relativt tråkigt, det finns inget som utmärker mig jämfört med andra utan jag är snarare mer dold än framhävd om man ser mig i en konstellation.

 

För att exemplifiera vad det är som jag menar omnämner jag här tre aspekter som påverkar min tankegång:

• Sneakers; jag köpte ett par relativt dyra sneakers för att jag skulle få litet mer tuffa skor jämfört med mina andra, förvisso stiliga men inte moderna, pjux. Resultat: det ser bara larvigt ut på mig, skorna förlorar dess själ när jag sätter på mig dem. Jag har alltid mina skor knutna och håller dem i ett rent skick; vitsen med den typen av sko är ju annars att den skall vara mer loose, så att säga; det är nästan snyggare om de är skitigare än perfekta.

• Jeans; om jag köper ett par jeans så kan jag räkna med följande: de kommer inte sitta snyggt samt att de inte passar in i min image. Resultat: Jag köper byxmodeller som jag tycker verkar snygga men som i längden inte sitter väl på mig, som mina jeans med hål i. På de flesta ser det naturligt snyggt ut, på mig ser det fel ut.

• Halsdukar; att knyta halsduken är väl själva vitsen med halsduk, inte minst för att skydda mot kyla. Fast gör jag så? Nej, jag har den karakteristiska präst-stilen, det vill säga att jag bara har den hängandes över halsen och ner över kroppen. Då jag försöker knyta den ser det konstlat ut. Jag har 5 olika halsdukar att variera mellan, men ingen som är direkt utmärkande. Min burberry-halsduk är ju inte ens en sån där som alla andra har, min är en tråkig brun halsduk; det skyller jag på den svensktalande franska expediten med det, enligt Linda, fina håret.

 

Slutsatsen blir således att jag är tråkig i min klädsel. För övrigt så har jag inte så lockigt hår, men nu har jag ett nytt wax som framhäver mitt hår på ett bättre sätt. I alla fall enligt min frisör, som jag besöker högst tre gånger per år. Konstigt att jag inte gör något åt detta eftersom jag vet vari problemet ligger. Jag är för snål och osäker, en sannolik anledning. Fast, nu kommer det viktigaste: så länge man har en stil som man är nöjd med skall man bibehålla den, inte efterapa andra. Faktum är att jag måste vara nöjd, annars borde jag ha gjort något åt den. För fyra år sedan ingick i min vandel att under inga omständigheter ha jeans, men se hur det gick med det..

Dumma SEB!

Häpnadsväckande! När jag idag på arbetet läste i Aftonbladet hade de slagit upp en helsidsartikel om att SEB har fått en ny VD och koncernchef, en kvinna. Jag tänkte därför nu ikväll gå in och läsa litet mer om det på SEB:s webbplats men väl där finns det ingen som helst information om det. Det är verkligen en undermålig sida när det kommer till information om dem själva som företag. Okej tänkte jag, låt mig då söka mig högre upp i näringskedjan till de som står som ägare; familjen Wallenbergs imperium Investor. Men fanns det någon information där då? Nej. Självklart inte. Att jag överhuvud taget valde att söka information om detta är att det är första gången som SEB har en kvinna i en så pass hög position, och inte minst för att Wallenbergarna sedan fordom är kända för att ej sätta tilltro för en kvinna med en befattning likt denna kvinna (som jag ej minns namnet på). Bättring SEB!

Lunchrum

Gud så tråkigt det är att sitta i ett lunchrum och lyssna på folk som
har tankar och idéer om vad som skall stunda under helgen. "Jag orkar
inte gå ut igen, men vad fan - fylla som fylla...".
Hemska människor. Med hemska matlådor och dess innehåll. Usch.

Djävla glukosaminprodukter!

Jag blev nyss uppringd av Jonas, han ringde inte mig i ärende som god vän utan som försäljare av glukosaminprodukter. Det var inte vilka vanliga glukosaminprodukter som helst, nej nej - detta var marknadens bästa produkter! Tydligen är de bra för leder och brosk, men jag lyssnade inte så mycket på den delen för jag skrev ett sms då. Jag reagerade mest på priset. Självklart skulle jag få allt helt gratis, och därmed skulle Jonas ge mig produkter värda över 500 kronor utan något köptvång efter detta. Det enda som jag skulle få betala är portoutgifter som uppgick till 99,50 kronor; "en väldigt billig utgift med tanke på allt som jag får", om man skall citera Jonas.

 

Det roliga var när jag frågade Jonas vad läkemedelsverket tycker om detta ämne, och det enda svar som jag fick var: "Jo, läkemedelsverket tycker det är bra att äta de här produkterna eftersom man mår bra av det". Jag frågade då varför man inte säljer detta i Sverige på Apotek eller hälsokostbutiker och min företrogne Jonas sade då enkelt: "det är förbjudet att sälja dessa preparat i Sverige så det är därför som vi skickar allt sådant här från utlandet, men för den skull är det inte farligt". Mer visste inte Jonas om hur det låg till med huruvida man kan klassificera detta som medicin eller inte. Så Jonas, faktum är att det i dagsläget är så att Läkemedelsverket anser att produkter som innehåller glukosamin skall klassificeras som läkemedel då användningen av medlen är medicinsk. Denna bedömning är i linje med gällande läkemedelsdefinition. I flera europeiska länder finns dessutom glukosamin som godkända läkemedel varvid det därför är möjligt att de kan skicka hem detta till mig.

 

På motfrågan om Jonas skulle ha köpt dessa glukosaminprodukter om någon ringt hem till han fick jag svaret att "självklart, det kostar mig så pass litet att jag direkt skulle lyssna och ta till mig detta fina erbjudande". Fast icke hos mig. Jag lät det bero. Men nu står jag här i fundersamma tankar, skulle jag ha valt Jonas glukosaminprodukter för denna billiga peng? Skulle jag ha tänkt mer på mitt brosk och mina leder?

Jonas, ring mig igen!

Sång + yrke = ?

Om vi inte skulle få ut våra barnsliga beteenden tror jag att vi lätt skulle kunna bli helt tokiga. Jag har hört av en del personer att jag brukar sjunga för mig själv, både på jobbet och på andra ställen. Det är litet pinsamt, i synnerhet som jag kan sjunga på allt från populär smörpop till dåliga julsånger. En och annan ballad har visst även dykt upp, enligt Sara. Ibland har jag frågat mig själv varför jag sjunger, men jag vet inte, kanske är det så att jag måste få utlopp för all min kreativitet som ligger gömd inuti en dold mans kropp? Eller så beror det helt enkelt på att jag tycker om att sjunga, men att jag i min glömska lätt glömmer av att jag skall hålla munnen stängd under tiden och istället hålla mig till att sjunga för mig själv - tyst. Idag har det varit en låt med Dido som flugit ur mig, likt en fågel flyr ett bo. Konstigt att det är dåliga låtar som man jämt hänger upp sig på..

 

Jag gillar Ystad som stad, fast jag tror inte att jag skulle kunna tänka mig att flytta dit. Staden är väldigt liten, men det gör dem samtidigt till en pittoresk skånsk ort. Det som dessutom förgyller staden är att där finns, enligt mig, det mest intressant och roliga yrket i modern tid (och jag har sett RUABs lista med yrken, så jag vet vad jag talar om). Självfallet är det deras tornväktare som jag talar om. Förr i tiden var tornväktarens funktion att varna ystadsborna om det kom ovälkommet besök land- eller sjövägen eller om det började brinna i staden. Han satt uppe i kyrktornet och spanade och lät sedan medelst sitt torn meddela att fara var på intåg. Nu för tiden är det inte så, men det finns än en tornväktare. Fast han ringer till polisen eller brandkåren om det finns fog för det. Nuförtiden innebär det dova ljudet från hornet att allt är okej i staden och att man lugnt kan somna tryggt. Eller somna och somna, han blåser varje kvart i alla väderstreck mellan från klockan 21.15 till klockan 01.00. Håll med om att det är ett schysst yrke, han som är det nu har dessutom varit det i över 30 år och bara missat att blåsa en (1) gång. Och jag som vill läsa pol mag eller ekonom när detta enkla men ack så ansvarsfulla yrke finns? Tss.. dagens ungdom. Där har ni fått dagens intressanta historielektion, helt gratis.

Nästa anhalt: Alex från Gambia

Igår kväll såg jag litet på tecknad film innan jag skulle sova, valde den klassiska Disneyfilmen Lady och Lufsen. En väldigt fin film (fastän dess förlaga, boken, var nästan än bättre) med det okonstlade budskapet om kärlekens betydelse. Emellertid lät jag ej min hjärna bli förblindad av filmens skönhet. Det som jag slogs av är att det inte finns någon seriefigur, som framstår som någon vi själva kan identifiera oss med (människoliknande är logiskt som grundsten), är "färgad". Detta framgår väldigt tydligt i just filmen Lady och Lufsen där man som tittare klart inser att tecknade människor/karaktärer av annan kulturell härkomst än den amerikanska traditionen, målas upp som fåniga, dumma, löjeväckande samtidigt som de även målas upp med fruktansvärda språkproblem, vilket även nämns om inte av dem själva, så av andra i filmen. Varför kan inte tecknade filmer, som i huvudsak beses av småtting, påvisa och redan från en tidig grund lära in folk att segregationsproblemen finns ibland oss, och att färgade personer är likadana som alla ofärgade. Generellt kan man säga att vi tittare kan relatera till dessa filmer, måla upp egna scenarion och leva oss in i filmerna på ett magiskt vis, likt endast det som Disney kan framkalla - i en värld där de hemska ting jag stadigt pekar på glöms bort och ersätts av glädje, empati, skratt, tårar och - visst är filmerna hänförande?

 

Och folk brukar vänta på den dag det blir en färgad president i USA - när kommer vi att få se en film av exempelvis Walt Disney som handlar om slavpojken Alex från Gambia och hans livsöde istället för om allas vår glada Kalle Anka i uppdiktade Ankeborg?