Nästa anhalt: Alex från Gambia

Igår kväll såg jag litet på tecknad film innan jag skulle sova, valde den klassiska Disneyfilmen Lady och Lufsen. En väldigt fin film (fastän dess förlaga, boken, var nästan än bättre) med det okonstlade budskapet om kärlekens betydelse. Emellertid lät jag ej min hjärna bli förblindad av filmens skönhet. Det som jag slogs av är att det inte finns någon seriefigur, som framstår som någon vi själva kan identifiera oss med (människoliknande är logiskt som grundsten), är "färgad". Detta framgår väldigt tydligt i just filmen Lady och Lufsen där man som tittare klart inser att tecknade människor/karaktärer av annan kulturell härkomst än den amerikanska traditionen, målas upp som fåniga, dumma, löjeväckande samtidigt som de även målas upp med fruktansvärda språkproblem, vilket även nämns om inte av dem själva, så av andra i filmen. Varför kan inte tecknade filmer, som i huvudsak beses av småtting, påvisa och redan från en tidig grund lära in folk att segregationsproblemen finns ibland oss, och att färgade personer är likadana som alla ofärgade. Generellt kan man säga att vi tittare kan relatera till dessa filmer, måla upp egna scenarion och leva oss in i filmerna på ett magiskt vis, likt endast det som Disney kan framkalla - i en värld där de hemska ting jag stadigt pekar på glöms bort och ersätts av glädje, empati, skratt, tårar och - visst är filmerna hänförande?

 

Och folk brukar vänta på den dag det blir en färgad president i USA - när kommer vi att få se en film av exempelvis Walt Disney som handlar om slavpojken Alex från Gambia och hans livsöde istället för om allas vår glada Kalle Anka i uppdiktade Ankeborg?