Julefrid

Julefrid? Nono. Inte i mitt kvarter i alla fall. Jag kan sammanfatta dagen genom att återberätta en kvart av den. Mor min bad mig åka ner till ICA för att köpa två ostkakor till mormor och morfar i julklapp. Visst, enkel match tänkte jag, och accepterade uppdraget med glädje. Till min fasa kom jag att inse att så ej var fallet. Efter att ha köpt de två ostkakorna och var på väg tillbaka till bilen lyckades jag såklart tappa dem i backen. Ingen hit. Som tur var så gick de inte sönder, tror jag, utan de ligger nu i kylskåpet; att få defekta julklappar gillar väl alla? När jag väl kom till bilen med mina trasiga ostkakor möttes jag av en parkeringsvakt som gladeligen gav mig en parkeringsbot á 250 riksdaler. Detta för att jag bara glömt att lägga p-skivan så den syntes genom framrutan; handskfacket räcker tydligen inte.

Det som dock gör mig mest arg är att parkeringsvakten sade varken hej; varsågod; god jul. Inget av dessa. Han lämnade blott boten till mig, och gick sin väg. Idioti - inte konstigt att folk tycker illa om denna avart bland människorna; de är ju inte ens trevliga, något som hade behövts i deras yrke. Så denna jul har inte börjat bra.

Tokigt

Jag kommer ihåg ett program som gick på P3 för ett antal år sedan, ”så funkar det”. De hade ett roligt inslag där som hette kvart i två-dansen. De spelade roliga låtar såsom ”du blir nog aldrig fröken Sverige”, ”tänk att va’ lektyrfotograf”, ” här finns det jobb för vitaminer” med mera.

Häromdagen lyckades jag snacka med en gammal kompis, döm om min förvåning när det kom fram att hon hade en skiva med alla dessa härligheter från radion. Underbart, tänkte jag, men min eufori kom att vända. Nu kan jag inget annat göra än gå att nynna på gruppen Thore Callmars Orkester och deras version av den franska "Les Moustasches". På svenska kort och gott "Mustaschen". Detta har sålunda gjort att mitt huvud är fullt av fyra rader på repeat. Jag kan inte sluta; jag nynnar, visslar och sjunger dessa rader.

"Men, då kommer han med mustaschen
Och bugar och ber om en dans.
Ja, då kommer han med mustaschen
Dom andra, dom har ingen chans"

Jag känner mig helt tokig. Kanske är det att jag har en svårartad dragning för dansbandstoner av absurd karaktär?

Dumheter

Det finns många saker som jag tycker illa om, allt från små till stora saker. Mitt minne exempelvis; jag kommer ihåg helt oväsentliga saker som spårvidden på järnvägen eller vad det är för isbn-nummer på vissa böcker (helt knasigt att jag kommer ihåg det!). Samtidigt som jag kommer ihåg alla dessa dumheter glömmer bort så enkla saker som att jag skall köpa tandkräm nästa gång jag handlar. Sådant kan göra mig irriterad, att jag har ett välutvecklat semantiskt minne men inte ett fullgott deklarativt minne. Hur som helst, jag får börja skriva lappar och sätta upp överallt i min boning för att komma ihåg saker.

En annan sak jag tycker är larvig är personer som omnämner vänner som antingen killkompis eller tjejkompis. En kompis är väl en kompis, oavsett kön? Känner flera som använder dessa termer, exempelvis att någon skall träffa "min killkompis Eric" eller "min tjejkompis Augusta". Framgår det inte av vederbörandes namn att det är en kille respektive tjej? Varför denna helt irrelevanta benämning som de facto inte alls har någon som helst betydelse. Jag har aldrig använt mig av denna terminologi just för att jag finner den befängd, på samma sätt som att jag inte säger kissekatt. Det är barnsligt och enerverande att höra. Så, sluta upp med detta!

Utöver det mår jag bra. Inga skavanker, bortsett från ett sår på min tumme som jag gick när jag skulle laga mat igår. Så, nu vet du det med.