Idag är det jag som kan titulera mig som "killen med sjukdom men som ändå arbetar". Nu är det ingen stor sjukdom med tillhörande symptom jag lider av, blott en svår förkylning samt litet lätt feber, så det är lätthanterliga saker. Fast det var litet halvt jobbigt att jobba idag, men det handlade mest om att jag ville hem hela tiden. Ändå var jag kvar till klockan 17.30, detta innebar således för er inbitna resenärer med linje 41 att jag fick springa litet lätt genom ProNova för att hinna upp till Väster tull och den hållplats jag åker från. Hann gjorde jag, var bara jag samt Wilhelm Moberg (jag kallar han så för det alltid är så att han läser en bok (ofta läser han redan vid ombordstigningen)). Han har börjat hälsa på mig nu, tala litet lätt ibland; kanske att jag med kommer få en sådan där töntig busskompis som man bara talar med i samband med bussresor. Han är professor på Campus Norrköping - har jag hört, ej gjort egna efterforskningar (tror förresten att han heter Björn på riktigt). Idag har min vän i munnen varit Vicks halstabletter. De har hjälpt mig genom svåra stunder, med svår smärta. Fast Baffucin är bättre (in your face, Vicks!).
Imorgon skall jag till HelenE och träffa två till förkylda själar. Vi skall troligtvis ha ett litet symposium och olika huskurer för hur man blir av med förkylningar, samt dricka the och äta hembakade bullar. HelenE är en hejare på hembakat. Min mor har nog bara bakat högst 10 gånger, jag har bakat chokladmuffins vid ett antal tillfällen. Det är sådana där goda muffins, som är hårda i skalet (eller kanterna kanske man säger) men mjuka och nästan kladdekasstil på i mitten. Mums. Förresten så såg jag han igen när jag åkte hem från Malmö i onsdags morse - mannen med det stora hållet som väljer att gå sin egen väg. Som ni förstår talar jag om Lars Stjernqvist så klart. Jag kan inte förstå varför jag alltid stöter på han i tågsammanhang - det är månne så att han förföljer mig? Det är ingen möjlighet jag tänkt på förrän nu. Hmm, nu lär det bli svårt att somna.
Någon borde förresten ta och hänga den hemska fundamentalisten Jonah i Idol 2005. Godtrogen djävel som inte hör hemma i dessa salonger. Förstår inte vad folk ser i han; han är ful, har tråkig röst och håller sig konstant med sitt fula leende. Han ger ett sådant hemskt sken av att han tror sig vara förmer och from. Nej, om jag finge bestämma skulle han åka ut ögona böj. Låt istället han Sebastian vinna, han är bäst av dem alla. Som ni kanske märker gillar jag att se på Idol, det är underhållande och ett bra program som man kan ha på och se med ett öga. Fast den bästa sången kommer ändå från Margus.
